Den thaiboxande prästen

Predikan på dagen, hårda slag och sparkar på kvällen. Världarna kunde inte ha varit mer skilda men Ann-Sofie R. Söderström lever i båda och drömmer om att gå en MMA-match.
– Kampsport är en sport, det är inte våld. Kampsport är kärlek och det finns tamejtusan inget bättre, säger den 38-åriga prästen och skrattar. (Hela texten finns efter bilderna).

 

Predikan på dagen, hårda slag och sparkar på kvällen. Världarna kunde inte ha varit mer skilda men Ann-Sofie R. Söderström lever i båda och drömmer om att gå en MMA-match.
– Kampsport är en sport, det är inte våld. Kampsport är kärlek och det finns tamejtusan inget bättre, säger den 38-åriga prästen och skrattar.

Träningslokalen, Helsingborg, torsdag, 17.14.
Musiken pumpar ut ur högtalarna. Mellan tonerna hörs höga smällar från sparrande thaiboxare. Det luktar svett och liniment när Ann-Sofie går in i thaiboxningslokalen och ställer av sig skorna. Hon möts med glada tillrop och förbereder sig inför träningen.
Ann-Sofie har tränat kampsport från och till sedan hon var tolv år. Hon har tävlat i judo, brasiliansk jujutsu, shootfighting (föregångaren till MMA) och thaiboxning.
– Jag tänker fortsätta tills jag dör. Eller så länge jag kan. Jag vill aldrig lämna det.

Efter uppvärmningen är det dags att gå ihop två och två och sparras. Utrustning i form av handskar och benskydd tas på innan de båda tjejerna går upp i ringen.
– Det är fantastiskt vad boxning gör för själen. Om jag har varit stressad eller om jag är förbannad eller känner mig deppig eller oroad, så är det som att det bara rensas. Den känslan är oslagbar.
Ann-Sofie har tränat med Helsingborgs Muay Thai i sju år och träningskompisarna har blivit nära vänner. Ibland kommer hon till träningen direkt efter jobbet och har på sig prästkragen.
– Det är en del av vem jag är. De nya hajar till, men mina kompisar ser nog inte ens det. De ser mig.

Ängelholms kyrka, lördag, 11.13.
När Ann-Sofie kliver in genom kyrkporten hörs körsång. Det är allhelgonaafton och kören repeterar inför högmässan Ann-Sofie ska hålla om en timme. Hon lyssnar en stund, berömmer dem och går vidare till sakristian.
– Det tar ett par timmar att skriva en predikan. Ibland följer jag den slaviskt ibland inte alls, säger hon och lägger A4-papprena på skrivbordet.
Hon hänger av sig jackan och går vidare till garderoben för att välja kläder. Ann-Sofie fäster mikrofonen och tar en sista titt i spegeln.
– Jag hittade någonting när jag konfirmerades. Trott på Gud hade jag alltid gjort. Jag har aldrig tyckt att det var något konstigt eller pinsamt, för mig har det alltid varit en självklarhet. Det var under konfirmationen jag insåg att jag kände kallet, att jag skulle bli präst.
Kyrkklockorna ringer och Ann-Sofie inleder mässan. Ett trettiotal människor har samlats i kyrkan idag och de vänder sina blickar mot henne för att lyssna.

Träningslokalen, Helsingborg, lördag 06.55.
Dagen börjar tidigt med invägning och läkarkontroll som båda går utan problem. Det är dags för Ann-Sofies första thaiboxningsmatch på nio år. Klubbkompisarna åker tillsammans till ett hotell i centrala Helsingborg för att ladda upp med en ordentlig hotellfrukost. När de kommer tillbaka är lokalen full av människor, både publik och tävlande. Ann-Sofie värmer upp tillsammans med sina coacher i ett rum en trappa upp. Tandskydd, handskar och en klunk vatten innan det är dags att möta motståndaren.
– Kom igen Ampi! Du fixar det här!

Uppmuntrande rop hörs i lokalen när ringdomaren startar matchen.
– Jag höll på att gå sönder av nervositet men när jag kom in i ringen kände jag mig ändå lugn. När jag började en slagväxling kände jag mig jäkligt kaxig faktiskt, men sen när motståndaren började vakna till kände jag hur självförtroendet kom i en dipp. 

Sparkar, slag, svett och hejarop fyller lokalen. När matchen är slut höjer domaren motståndarens hand. Ann-Sofie förlorar. Hon är inte nöjd med resultatet, men är lycklig över att äntligen ha gått en match igen.
– Direkt efter matchen kände jag att jag ville göra det igen. Dels för att jag älskar det, dels för att jag inte kan sluta med en förlust.
Ann-Sofie fortsätter träna hårt och siktar på fler matcher framöver. Dessutom vill hon gärna uppfylla en dröm.
– Jag vill gå en MMA-match någon gång. Det är också en revansch på ett sätt, jag slutade med shootfighting innan MMA riktigt hade kommit till Sverige. Tänk var jag hade varit om jag hade fortsatt. Då hade jag hållit på med det de här 10 åren, då hade jag kanske varit proffs.

Heliga korsets kapell, Ängelholm, lördag, 14.49.
Musikgudstjänsten har börjat. Ann-Sofie läser vackra dikter och sjunger ”Som en bro över mörka vatten”. Efter gudstjänsten tar hon i hand med församlingsmedlemmarna och småpratar med dem en stund. Bröllop, begravningar, konfirmationer, dop och mässor ingår i vardagen.
– Jag gillar variationen. Det är mycket möten med människor, fantastiska möten. Det är det som är det bästa. Jag älskar mitt jobb.
Ann-Sofie har nyligen börjat jobba i Ängelholm. Lokaltidningen skrev en kort text om den nya prästen.
– Det var någon som skrev i kommentarerna att det inte passade sig att en präst skulle hålla på med en våldssport. Men jag behövde inte ens försvara mig själv, det var en som skrev: ”Men vad tycker du att hon ska hålla på med då? Knyppling?”, säger Ann-Sofie och skrattar.
Hon har hört det förut. Det är flera som har sagt att de inte förstår hur hon kan hålla på med thaiboxning.
– Många blir jätteförvånade, men de flesta tycker att man är häftig.
– Ibland kommer det lite frågor om hur det går ihop med ”du ska älska din nästa” och så. För mig handlar det inte om hat eller ilska, det är ju tvärtom. Jag känner ofta någon sorts systerlig kärlek till motståndaren. Speciellt på klubben, vi är ju vänner! Det är en egen urladdning som man hjälps åt med av en annan människa, som också vill samma sak. För mig är det kärlek, kampsport är kärlek.